Reseskildring

RESEBERÄTTELSE FRÅN ÅR 1897

Dr C. A. Swensson från Lindsborg i Kansas, var en av de mest kända kulturpersonligheter bland Svensk-Amerikaner. Han grundade 1881 Augustana läroverket Bethany College i Lindsborg.
I sitt arbete "Åter i Sverige. Bilder och minnen från mina fäders land expositions- och jubelåret 1897" skildrar han bl.a. resan genom Sunnerbo och Västbo. Han skall besöka sin moder Marias födelseplats Yås i Södra Unnaryd.

»Från Vislanda foro vi med en liten lustig järnväg till Ljungby. Trakten var vacker och pryddes av många insjöar. Ej långt från Ljungby finnas präktiga jaktmarker där kronprinsen och hans vänner utövade sitt favoritnöje några dagar senare.
På hotellet firade några herrar natten med att äta och dricka samt hålla andra oskyldiga och hyggliga människor vakna. Denna osed finnes till på båda sidor om Atlanten. Skall den uppehållas bör matsalen förläggas antingen på taket eller i källaren, det är säkert och visst. Vid dåligt lynne vaknade vi nästa morgon och reste redan kl. 5.30 med tåget mot Åsen.
Det var ett litet roligt saktfärdigt tåg. Vid en av stationerna tittade jag in i bagagevagnen och fann till min förskräckelse att vårt 'telescope' icke var med. Jag ställde strax till ett amerikanskt oväsen, men naturligtvis på ett så hyggligt sätt som möjligt.
Stationsinspektören i Bolmen var en ovanligt hygglig karl. Om någon i Småland är värd beröm så är det han och hans kollega i Åsen. Den förre sände nämligen genast efter vårt bagage och skickade sedan sin egen son med det till Åsen och begärde ändå ingen betalning för sina besvär. Tack.
I Bolmen sågo vi den vackra stora .insjön med samma namn. I skogen nära intill stationen syntes från tåget tvenne rågetter, vilka på avstånd voro alldeles lika våra 'deer'.
Folket i denna trakt av Småland syntes mig vara övermåttan saktfärdigt och konservativt. Jag tyckte mig aldrig hava sett maken, det bekännes fritt.
Det kom en liten snäll gumma på tåget vid en av småstationerna. Hon hade gått tio goda engelska mil till fots för att taga tåget vid sextiden. Från avstigningsstationen hade hon sju mil kvar till stället där hon skulle hälsa på. På eftermiddagen skulle hon resa hem igen. Det blev en dags promenad på bara 34 mil utom järnvägsresan. Vad säga mina älskliga damer i Amerika om en sådan fotvandring?
Hon såg ut att vara 45 år gammal ungefär och hade aldrig förr rest med järnvägståg. När lokomotivet började rusa iväg med den förfärliga farten av tio å tolv engelska mil i timmen, blev hon alldeles förskräckt och undrade oförställt om det vore rådligt att stanna kvar i kupén. Hennes barnsliga förskräckelse var för mig som var arg för att det gick så förtvivlat sakta alldeles genomkomisk och bragte mig i gott humör igen.
I Bolmen träffade jag en trevlig, meddelsam herre som beskrev mina kära smålänningar i dessa bygder alldeles i samma drag som jag själv hade gjort förut. Det är alltid angenämt att bliva befäst i sin egen övertygelse.
Detta är Åsen. Härifrån skulle vi på något sätt fortskaffa oss tio engelska mil till min moders vackra hembygd. Södra Unnaryd. Man hade sagt oss att det fanns ingen svårighet att få skjuts.
Jo, nu hade vi råkat illa ut på allvar. Ingen gästgivaregård, ingen skjuts, ingenting mera än en snäll stationsinspektorsfamilj. Det fanns en handlande som brukade giva mat och skjuts åt de resande, sades det, men i dag ville de ej ha besvär med maten och hans vagn var nymålad och därför ville han ej taga ut den ty det hade regnat. Av en person som bodde ett stycke därifrån fick jag också sedan reda på att den tjänstvillige mannen i smyg gjorde brännvin och de som göra sig rika på sådant sätt kan man icke vänta sig bättre av. Stackars mina smålänningar i Åsen som skola göra sina affärer i detta krypin till en handelsbod.
Ja, här voro vi utan vårt bagage, utan mat och utan skjuts. Men stationsinspektören och hans familj voro snälla mot oss så att vi om ett par timmar fingo en välsmakande kaffefrukost. Vid elvatiden kom vårt bagage på järnvägsvelociped och vid samma tid hade vi genom ett tredje försök från landet erhållit en skjuts men vid samma tid fingo vi oväntat turen att kunna få en liten ångbåt att mot den ringa avgiften av tre kronor göra en extratur för vår räkning upp till Unnaryd.
Medan vi väntade från kl. 7.12 till 11.30 hann jag språka med den vänliga inspektören, som även skötte posten med folk från landet, och träffade händelsevis ett gammalt par som hört min fader predika i Unnaryd för mer än 40 år sedan och som var bekant med vännen Krantz och hans föräldrar.
Nu äro vi ombord på den lilla ångbåten som bär det anspråksfulla namnet Freja. Klockan tre minuter före tolv började vår färd på den vackra sjön Unnen.
Nu blevo vi rikligen belönade för förmiddagens alla missöden. Det var en vacker sjö och ju närmare vi kommo Unnaryd desto trevligare tyckte vi den trakten var. Om vi hade den sjön i Kansas vore den värd en miljon dollars. Felet med oss som äro en källvattens stat är att vi ej äga vatten nog. Genom konstbevattningsanläggningar kunde vi nog skaffa oss mycket som naturen glömt giva oss men det dröjer nog ty även vi äro rädda för något nytt, huru gott och nyttigt det än vore.
O, vad det lilla Unnaryd ligger vackert vid sjöstranden på den långsluttande höjden. Att det icke här finnes ett överbefolkat turisthotell, däröver förvånas jag i sanning, ty var kan man finna en vackrare trakt där den trötte kan vila ut och hämta ny kraft?»

Vill du åka tåg på Halmstad - Bolmens järnväg, så gå till sidan om Unnens station.

Källa: Årsskrift 1964. Utgiven av Södra Unnaryd-Jälluntofta Fornminnes och Hembygdsförening.